Tja, det här med att vara föräldraledig är kanske inte alltid det ( många ) andra tycker att det är.

Alltså: att ha hur mycket tid som helst, bara göra det man ids, och kunna ta det lugnt och inte stressa med det lilla man väljer att göra, kunna vila och både känna sig och se pigg och alärt ut......egentligen så är det så pass illa så man tydligen inte begriper huuur bra man egentligen har det.....

Jahapp........tydligen är det väl fel ledighet jag sökt, för inget av det stämmer då alls in på mig i alla fall. Inte nu ....

Senaste mornarna när jag intagit toaspegeln ser jag då ALLT annat än pigg och alärt ut. Såvida dom orden inte innebär det jag ser: ett kvastliknande, trassligt hårsvall som står åt alla håll, under det svullna ögonlock med blå-lila tonade skuggor under dom rödsprängda ögonen.

Tja, det kallar jag vad som helst, men inte pigg och alärt i alla fall.....man skulle väl knappast konkurrera ut Naomi Campbell eller Emma Sjöberg, såvida jag inte intar en timmes behandling med ansiktsmask först.....

Även om det är helt underbart att bli mamma - så kan det emellanåt bli hårt & tröttsamt  åxå.....även fast man är mammaledig.......och har all tid i världen.....

 Visst - "nån" har trampat mig på en öm tå, det absolut värsta jag vet är när andra ska komma och tala om för mig hur jag mår.....

Vem kan känna hur stor eller liten MIN trötthet är, hur mycket eller lite ont JAG har eller hur ledsen eller glad JAG känner mig.......ja, kära ni, som ni förstår så trampar man isåfall på min absoluta ömmaste tå....jag är ganska självisk och egoistisk när det gäller hur jag själv känner mig;  här ska minsann ingen annan komma och tala om hur jag borde känna det, för då kan dom dra......

Ja, ja, inget att hänga läpp för, bara skaka på axlarna och ta nya tag.....

Rasmus är ju egentligen en väldigt snäll baby, men visst, det känns ju emellanåt att det var ett tag sen man var den där tonåringen som kunde vara uppe både dag och natt i veckor......inte för att jag inte kämpar för att bevisa för mig själv att jag bara precis passerat över tonårstrecket, men mina siffror på folkbokföringspapprena säger något helt annat. Men det är säkert bara blivit ett tryckfel, på minst 20 år +...........

Rasmus växer i alla fall så det knakar, men inte konstigt som den lilla krabaten äter. Tur att man bara har hälften av hans matlust, den halvan räcker alldeles tillräckligt för att jag fortfarande skall vara många kilon bort från att slippa i mina jeans........och andra byxor med för den delen.....eller, jag har ju faktiskt på mig massor av byxor som jag haft redan innan jag fick Rasmus, att dom då var flera nummer för stora, det är ju något helt annat.....

Kan inte begripa när man ser alla kändismammor, stora som höghus veckan innan dom ska få, sen två veckor efter har dom plötsligt förvandlats till slanka, vackra små möss.

Måste ju vara fel i min kalender, eller spegel, för nu har det gått två månader och min mage hänger då som en gammal, uttänjd påse och rumpan är flera storlekar större och bredare än den var för - tja, säg ett år sedan.......

inte för att jag är utseendefixerad på något sätt, men det är jäkligt irritterande att se den där "stora" ( läs tre stycken ) högen med jeans i klädskåpet som jag bara slipper halvvägs i - och jag är alldeles för snål och lat för att gå och köpa mig nya, för jag inbillar mig att jag alldeles säkerligen snart ska slippa ner i dom jag redan har......

Jag är med andra ord skitless att gå omkring i urtvättade mjukisbyxor  ( yes - jag är för snål för att köpa nya sådana åxå.....)

Nä, gott folk, nu får man ta sig i kragen och se till att få upp flåset lite, så både orkar man mer, och å slipper man låta jeansen ligga oanvända och onötta.....

Nu kallar Rasmus på mamsen, han är hungrig, trött, och alldeles säkert fruktansvärt sugen på mammas kramar.....

Ha det gott allihopa..