Tja - det är alldeles sant - och jag vet bara inte hur jag ska klara av detta denna gång.

Jag kommer helt enkelt inte att stå ut.......

Nu kan jag ju inte ens säga att "Tja - EN gång är INGEN gång"

Tänk - att en söt liten Beaglekille kan förändras så totalt, bli så stöddig, så överdrivet reslig när han går så han skulle falla omkull om man bara nyste emot honom,så jäkla mallig så man tror öronen skall falla från huvudet på han, .............ja, ingen kan säga att vissa saker inte stiger våran Affe åt huvudet.

Han är ordagrant jäkligt odräglig.......

Han har ju emellanåt dragit på sig kostymen och hoppat omkring i hela huset på klospetsarna och smågnolat " ty-ty-ty-ty-tyyyyra" ( melodin Delila), men det har hitintills visat sig vara övergående, när mattes varma sängplats har blivit tillfälligt ledig har han ju så klart genast blivit den där stackars lilla pälslösa varelsen Affe som riskerar förfrusna tassar, öron och liggsår om han måste sova på golvet. Allt för att husse skall falla dit och tycka synd om honom. Affes deperata försök att överta mattes halva i dubbelsängen har ju hitintill misslyckats - inte ens husse är övertalbar i det fallet.

Nu sitter han & ska skriva mail till Zaffran för att få lite Whippet-tips som ev. kan användas i hans tappra försök till min sängplats.

Men nu - han är odrägligare än odräglig.

"One times is many times....dudududududuuuuuuu......

Jag har ju sagt det - Affe kan inte fria,inte ha tjejer som visar minsta intresse för honom - för det stiger han åt huvudet.....

Nu har han dessutom haft tjejträff med en Finlands-tös, och den lilla rackaren tror inte att jag kan någon geografi överhuvudtaget.

Som om jag är helt lobotomerad i länder och deras placeringar på våran runda jord.

"She's comes from over there - you now, matteeeee...."

Himmel & pannkaka.

Nästa år skall han få en kartbok i julklapp - skillnaden mellan Amerika och Finland är ju några mil om amn så säger.......men tro inte det är lönt att förklara det för honom.

Nu kan han inte ens skälla på svenska - han gör det bara på engelska - med amerikansk brytning dessutom......

"Im hungry, i'm hungry, where is all the girls????"

Tja, han är ju som han är -  ALLA tjejerna - han tror att han redan klivit väldigt högt upp på Don Juans topplista.....

Nåväl, hon är ju väldigt, väldigt trevlig hans "senaste", hon har även skinn på nosen, för visst har han fått uppvakta ordentligt innan hon föll till föga, men det skulle han ju aldrig erkänna.......Vadå?????? Uppvaktat???? Trodde ni att det var det jag gjorde???? Jag dansade ju bara runt henne för hon ville lära sig dom senaste dansstegen i Breakdance, och dom kan ju jag som ingenting.....

Breakdance - han har väl aldrig dansat Breakdance, det enda han gör inomhus är att jäsa framför TV:n skrikandes efter Coca-Cola och chips.

Nu ska jag sluta  sktivaför inatt - var & smygtittade vad han gjorde i källaren alldeles nyss - och - där står ett ouppackat nytt hemmagym, så nu ska han väl odla tvättbräde-mage åxå.

Sen kutar han hysteriskt ut varje gång postbilen kommer - han väntar visst på en ny dress.

Tills den kommit och vi tagit nya foton ( ja - det blir många nya foton då, han älskar att bli fotograferad i alla möjliga & omöjliga positioner i sina dräkter) -så får ni hålla till godo med det gamla fotot på "him-self"

På återhörande - kommer med fler rapporter från "the little big don juan" nom kort

Gonatt

Tja, så har det blivit i vårat hus.

Det ser ni ju på fotona ovan.

Hundarna får ju absolut INTE sova i sängen - nej, jag är ingen elak, liten grönfärgad matte med horn på huvudet bara därför.

Fast dom 4-benta tycker väl kanske så......speciellt när deras hundkompisar berättar sina historier om hur skönt dom haft det under matte & husses täcke där dom ligger hela nätter och blir kliade under magen....

Faktum är att jag helt enkelt inte vill ha dom i sängen.

För länge, länge sen ( ja, jag har ju insett att jag tillhör modell "Ä" = äldre ), så hade jag hur många som helst i sängen varje natt.

Man rymdes knappt själv.

Sen kom Perra, och när han fick sin magsond isatt, så blev det totalförbjudet.

Usch, hundhår "ringlade" sig och fastnade runt sondknappen på nätterna hur mycket man än skakade och städade sängen varje morgon.

Och det såg ju, och var ju, inte alls hygieniskt som det ska vara med magsond.

Så hundarna åkte ju ut ur sovrummet, grind sattes upp, och jag måste ju tillstå att fy, så skönt det blev.

Vem minns inte "hundarna-sover-i-sängen-perioden" när man t.ex hade torra läppar, smorde in dom varsamt men Lypsyl innan man gick och lade sig.

Man hann bara dra upp täcket halvvägs över sig så såg läpparna ut som en fullpälsad pudel.

Ja, ja, i alla fall, så har vi grind till sovrummet.

Affe - han har lärt sig.

När Perra kallar, eller när Rasmus vaknar och vill äta på nätterna så sätter han sig tätt utanför grinden.

Jag ser ju ut som Frankenstein när jag måste upp nattetid - armarna rakt ut för att inte slå sönder näsan om jag vandrar rakt in i väggen - för ofta är jag så trött så jag orkar inte hålla upp ögonen för att hitta vägen in till Perra eller köket.

Så - att stänga grinden efter mig skulle min trötta hjärna inte heller orka tänka på att göra.

Och det vet Affe.

För det är alltid upptaget på min kudde när jag återvänder.

Och ingen skulle tro mig då jag berättar att en liten, fjuttig Beagle kan bli hur tung som helst när man ska försöka mota dom från sängen.

Affe blir som en geleklump - han ligger där utfläkt på rygg, oftast under täcket med huvudet på kudden, och blir plötsligt så dålig så han bara inte klarar att ta sig upp från sängen.

Han försöker desperat - men alla hans krafter gick åt till att ta sig dit. Verkar det som.

Han brukar blänga på mig och säga: "Soffan i TV-rummet är inte alls så oskön. Fleecefiltarna finns i källaren om du behöver...."

Som om jag inte visste det.

Men efter diverse diskussioner så brukar han inse att när det gäller sängplatser så är matte orubblig om vad som tillhör henne.......så han brukar under protester och med blängande, sura ögon till slut ge sig och lunka ut ur sovrummet.

Ibland mumlar han nåt om att husse borde skicka bort mig på 3-månaders semester.......

Varje gång han får matskålen (det är alltid matte som utfodrar 4-bentingarna i vårat hus....) av mig brukar jag påminna honom om hur hungrig han skulle få vara om husse verkligen skickade bort mig några månader......men han är ju lite trotsig och brukar grymta nåt om att det spelar väl ingen roll om man svälter ihjäl eller om man dör av förfrysning och liggsår.........

Han som tjuvligger så skönt på fleecefiltarna i tv-rumssoffan varje natt......han är ganska otacksam ibland.....

Nu ska jag gå kika till Hasse - han ligger i magsjuka.......

Ha det gott

Usch - nu är den här - vi är bara i början av den långa vintern.

Nej - jag är ingen älskare av den årstiden - trots att jag bor här jag bor.

Skulle lika gärna åkt med Tommy & Marianne till Hawaii - men stannat där tills vintern är över här i norr.

Marianne - jag är såååå avis på eran semestertripp, bara så du vet.....

Ja, ja, bara göra allt så positivt som möjligt.

Hundarna älskar ju så klart snön - men är lite jobbigt så här i början av vintern.

Skoterspåren är ännu för lösa att gå efter, så det blir promenader efter skottade skogsvägar än så länge.

Lägger in en skitdålig bild på Disa - fotad men en mobil av modell äldre - men visst synns det hur jobbigt dom har att ta sig fram.

Tur vi har Onni, hon är som ett UFO då hon borrar sig genom snön, har hon tänkt komma framåt, så gör hon det, även om det betyder att simma i snödjupet.

Så hon får leka plogbil åt dom andra - kön bakom henne är ungefär alltid samma; Bosse tätt bakom, sen Disa, och - om Jenna ids, så är hon längst bak.

Under förutsättning att vägen efter dom andra blivit plogad ordentligt.

Hon har aldrig motionerat i onödan, om man uttrycker sig så.

Det tycker hon dom andra sköter så bra, så hon behöver inte....

Och stackars Affe, han skulle gärna vara först - men se alltid så får han då ha kopplet runt halsen.

Är husse med så får han springa lös ibland, men inte med matte.

Han hör nämligen aldrig mattes röst. Eller så är den så konstig så den alltid missuppfattas.

Mycket underligt......men, ropar husse hit, så kommer han direkt. Ropar matte samma sak så springer han bara fortare och fortare ju mer hon ropar, men inte till henne, utan bort från henne.

Ropar husse stanna, så pang, där sitter han som en liten tupp. Men - inte med matte inte. Ungefär samma reaktion som då hon ropar hit.

Och säg inte att jag inte är konsekvent.

Onni må kunna vara ett UFO - men det är ingenting mot för vad matte förvandlats till när Affe någon gång smitit ut och inte lyssnat, utan försökt smita iväg.

Jag lovar att det inte funnits kvar någon snö där jag dragit fram likt ett UFO bakom honom.

Då stannar han, kommer direkt, men bara för denna gång.

Så - jag har helt enkelt gett upp - husse har fått hela förtroendet att ge honom motion - om han ska vara lös.

Han får skylla sig själv.

Annat är det med dom övriga - dom har då örontrummorna öppna, ett pip med visslan så sitter dom slickade mot min högra jackficka innan jag ens hinner få pipan ur mun.

Nu vet jag inte om det är för att dom älskar mig eller Frolicen dom vet att jag har i fickan mest.

Men jag är alldeles övertygan om att det är jag som är nummer ett, eller.....

Kanske därför Jenna aldrig motionerar, bäst att alltid ta det säkra före det osäkra, men vet ju aldrig när hon använder pipan.

Så lika bra att hålla sig nära jackfickan.....

Nedan även ett nytaget foto på lillprinsen Rasmus, nu händer det saker hela tiden kan jag säga.

Han griper after allt och stoppar det mesta i munnen, han sätter sig upp i babysittern, och vänder sig hur galant som helst från rygg till mage.

Kan säga att vi försöker slå nya rekord varenda gång vi byter blöja.

Är nästan omöjligt, han vänder sig hela tiden på mage, och det är inte lätt att hinna få på blöjan dom sekunderna han ligger på rygg.

Sen har han upptäckt väggen med prisrosetterna.

Han älskar att titta på dom.....

Nån sa att det är för att dom har så vackra färger, men jag är ju mamma, så jag vet nog varför, han har nämligen dom "rätta anlagen" och håller redan på planera vilka rosetter han och hundarna ska ta i framtiden.....så det så.....

Nu ska det bli en sen bastu - skönt........

Ha det gott allesammans

.....Tja, så kan man väl kalla mitt "stadium" just nu med ett mycket väl beskrivande ord.

Känner mig insnöad på många vis - kan säga att det tagit på krafterna med ganska ordentliga nattvak senaste veckorna.

Hmmmmm - jag som är så ung, men defekter kan väl alla ha, eller......

Rasmus sover dåligt, han äter inte lika ofta, men - jag tror alldeles bestämt att det börjar närma sig att tänder är på gång.

Han tuggar gärna på fingrar, täcken, ja, precis allt han får tag på att stoppa i munnen.

På nätterna kan han vakna och vara ledsen, men stoppar man bara in ett finger och kliar han i tandköttet så blir han genast lugn och somnar ganska snabbt om.

Sen har han börjat tycka att vid 04-snåret så kan vi väl vara vakna ett tag och ha lite kul.

Han skrattar, sprattlar och skriker. Och då jag skriver skriker, så menar jag verkligen skriker. Det är nästan så det slår lock för öronen, eller, som om man klämt en katt mellan dörren. Och då han hör sitt eget, gälla, skärande skrik så blir han alldeles överlycklig, som om han vunnit högsta vinsten på Joker. Och försöker skrika ännu högre.......

Mest synd är det om Perra som verkligen behöver den nattsömn han kan få för att orka med skolan som han älskar att åka till.

Ibland när han vaknar på natten så är han så arg och säger att han vill inte ha någon lilebror om han måste skrika så högt på nätterna.....naturligtvis så menar han det inte, men jag förstår honom...........

I alla fall, så känner jag mig just nu lite sliten, därav dåligt med uppdateringar på både bloggen och på hemsidan.

Perra kräver ju även han "omvårdnad" en del nätter, och visst tär det på krafterna......

Men, som jag brukar säga, det har funnits många år bakåt som varit mycket, mycket värre, så egentligen är dess "vaknätter" som en skvätt i havet i jämförelse med dessa.

Jag har ju alltid varit en oempatisk mamma gentemot andra mammor som gnällt över några veckors nattvak med kolik och dylikt.

Dom vet inte hur bra dom haft det......

Ja, ja, inget gnäll nu - jag är tacksam för vad jag har; mina underbara ungar!!!!

Efter många, långa besök på Umeå lassarett genom åren, så har man mött många riktigt, riktigt sjuka barn och deras föräldrar, så jag vet att jag har rätt när jag säger att det finns dom dom har det mycket värre....

I alla fall så befinner sig Hasse i Göteborgstrakterna sedan förra veckan - han har hunnit med att besöka sin dotter Tanja, sin brorsa Totte, styrelsemöte i beagleklubben, och just nu så bevistar han och Martin Beagle-SM som gått idag och som även går i morgon.

Sen kommer han hem på Onsdag-kväll.

Själv har jag inte gjort så mycket, Rasmus och Perra tar ju all tid, och hundarna klättrar på väggarna efter att inte ha fått någon motion som är nåt att hurra för medans Hasse varit borta.

Men jag har fösökt ha lite mysafton med dom en och en, vilket bestått av att även dom gula fått dela tv-soffan med matte.

Dom får nämligen inte vara i sofforna för husse, men kärt ordspråk " när katten är borta så dansar råttorna på bordet", stämmer hos oss...

Mina råttor är gula, stora och heter Bosse, Onni & Jenna ( fast Jenna tjuvsover i sofforna varje natt )

Tja, i alla fall, så Jenna och Onni klarar av att vara soffvärmare åt matte med bravur. Dom kryper upp och somnar hur gott som helst så länge man har ETT finger aktivt som magkliare.

Och dom ligger där lugnt och stilla.

Men våran kära herr Bosse - tja, han är ett annat kapitel.

Soffvärmare????

Nähej, han har ju alltid trott att han är en liten hund i storlekstyp dvärgpudel eller liknande.

Så han tycker alldeles bestämt att så liten som han är så får han ju ta riktig ordentigt med sats när han hoppar upp på mattes mage.

För att kännas.

Att man behöver syrgas efter att ha fått ganska många 10-tals kilon golden retriever rakt i magen bekymrar inte herr Bosse alls.

Han blir tvärtom överlycklig, för när jag kippar efter andan så är han alldeles bombsäker på att det är mitt sätt att uttrycka hur lycklig mate jag blev över att faktiskt ha kännt att en liten dvärgpudel precis landade på min mage.

Så han gör om sitt supersnygga hopp.

Sen står han gärna där på min mage och studsar en stund som en liten studsboll "Matte jag är HÄR; HÄR; HÄR" - man måste ju vara säker på att matte verkligen upptäcker lilla mig

Sen tycker han ju om att bära. Både husfolkets armar, ben och andra kroppsdelar som går att få tag på.

Så för att visa matte sin eviga kärlek så försöker han efter sina pudelhopp att apportera mattes näsa, öron, och, tja - helst hela hennes huvud om det går.

Bosse - du är hopplös - men så himla go......

Kan väl säga att han fick assistera mattes handvärmare på golvet bredvid soffan.......syrgasen räcker ju inte hur länge som helst.

Men det är otroligt att han ser att Rasmu är liten.

Han är sååååå försiktig, lägger sig direkt ned när han kommer i närheten av lill-gossen, så visst vet om

Nu ska jag gå och titta TV - ingen ide' att sova för Rasmus brukar vakna vid 1.30-snåret för lite mat.

Avslutar med ett foto på Bosse

Ha det allihopa!