.....Tja, så kan man väl kalla mitt "stadium" just nu med ett mycket väl beskrivande ord.

Känner mig insnöad på många vis - kan säga att det tagit på krafterna med ganska ordentliga nattvak senaste veckorna.

Hmmmmm - jag som är så ung, men defekter kan väl alla ha, eller......

Rasmus sover dåligt, han äter inte lika ofta, men - jag tror alldeles bestämt att det börjar närma sig att tänder är på gång.

Han tuggar gärna på fingrar, täcken, ja, precis allt han får tag på att stoppa i munnen.

På nätterna kan han vakna och vara ledsen, men stoppar man bara in ett finger och kliar han i tandköttet så blir han genast lugn och somnar ganska snabbt om.

Sen har han börjat tycka att vid 04-snåret så kan vi väl vara vakna ett tag och ha lite kul.

Han skrattar, sprattlar och skriker. Och då jag skriver skriker, så menar jag verkligen skriker. Det är nästan så det slår lock för öronen, eller, som om man klämt en katt mellan dörren. Och då han hör sitt eget, gälla, skärande skrik så blir han alldeles överlycklig, som om han vunnit högsta vinsten på Joker. Och försöker skrika ännu högre.......

Mest synd är det om Perra som verkligen behöver den nattsömn han kan få för att orka med skolan som han älskar att åka till.

Ibland när han vaknar på natten så är han så arg och säger att han vill inte ha någon lilebror om han måste skrika så högt på nätterna.....naturligtvis så menar han det inte, men jag förstår honom...........

I alla fall, så känner jag mig just nu lite sliten, därav dåligt med uppdateringar på både bloggen och på hemsidan.

Perra kräver ju även han "omvårdnad" en del nätter, och visst tär det på krafterna......

Men, som jag brukar säga, det har funnits många år bakåt som varit mycket, mycket värre, så egentligen är dess "vaknätter" som en skvätt i havet i jämförelse med dessa.

Jag har ju alltid varit en oempatisk mamma gentemot andra mammor som gnällt över några veckors nattvak med kolik och dylikt.

Dom vet inte hur bra dom haft det......

Ja, ja, inget gnäll nu - jag är tacksam för vad jag har; mina underbara ungar!!!!

Efter många, långa besök på Umeå lassarett genom åren, så har man mött många riktigt, riktigt sjuka barn och deras föräldrar, så jag vet att jag har rätt när jag säger att det finns dom dom har det mycket värre....

I alla fall så befinner sig Hasse i Göteborgstrakterna sedan förra veckan - han har hunnit med att besöka sin dotter Tanja, sin brorsa Totte, styrelsemöte i beagleklubben, och just nu så bevistar han och Martin Beagle-SM som gått idag och som även går i morgon.

Sen kommer han hem på Onsdag-kväll.

Själv har jag inte gjort så mycket, Rasmus och Perra tar ju all tid, och hundarna klättrar på väggarna efter att inte ha fått någon motion som är nåt att hurra för medans Hasse varit borta.

Men jag har fösökt ha lite mysafton med dom en och en, vilket bestått av att även dom gula fått dela tv-soffan med matte.

Dom får nämligen inte vara i sofforna för husse, men kärt ordspråk " när katten är borta så dansar råttorna på bordet", stämmer hos oss...

Mina råttor är gula, stora och heter Bosse, Onni & Jenna ( fast Jenna tjuvsover i sofforna varje natt )

Tja, i alla fall, så Jenna och Onni klarar av att vara soffvärmare åt matte med bravur. Dom kryper upp och somnar hur gott som helst så länge man har ETT finger aktivt som magkliare.

Och dom ligger där lugnt och stilla.

Men våran kära herr Bosse - tja, han är ett annat kapitel.

Soffvärmare????

Nähej, han har ju alltid trott att han är en liten hund i storlekstyp dvärgpudel eller liknande.

Så han tycker alldeles bestämt att så liten som han är så får han ju ta riktig ordentigt med sats när han hoppar upp på mattes mage.

För att kännas.

Att man behöver syrgas efter att ha fått ganska många 10-tals kilon golden retriever rakt i magen bekymrar inte herr Bosse alls.

Han blir tvärtom överlycklig, för när jag kippar efter andan så är han alldeles bombsäker på att det är mitt sätt att uttrycka hur lycklig mate jag blev över att faktiskt ha kännt att en liten dvärgpudel precis landade på min mage.

Så han gör om sitt supersnygga hopp.

Sen står han gärna där på min mage och studsar en stund som en liten studsboll "Matte jag är HÄR; HÄR; HÄR" - man måste ju vara säker på att matte verkligen upptäcker lilla mig

Sen tycker han ju om att bära. Både husfolkets armar, ben och andra kroppsdelar som går att få tag på.

Så för att visa matte sin eviga kärlek så försöker han efter sina pudelhopp att apportera mattes näsa, öron, och, tja - helst hela hennes huvud om det går.

Bosse - du är hopplös - men så himla go......

Kan väl säga att han fick assistera mattes handvärmare på golvet bredvid soffan.......syrgasen räcker ju inte hur länge som helst.

Men det är otroligt att han ser att Rasmu är liten.

Han är sååååå försiktig, lägger sig direkt ned när han kommer i närheten av lill-gossen, så visst vet om

Nu ska jag gå och titta TV - ingen ide' att sova för Rasmus brukar vakna vid 1.30-snåret för lite mat.

Avslutar med ett foto på Bosse

Ha det allihopa!